kära dagbok....

Imorse, förmiddags var det en mindre bra dag, men nu är det mycket bättre :)
Det kommer väl vara så här ett tag framöver.
Men nu har jag iaf pluggat en del, inte för mycket. Inte tillräkligt mycket heller (oj vad jag gnäller)
men det börjar lossna mer o mer.

Ikväll ska mamma o jag på spelkväll hos hennes vänina (som för övrigt är som min extramamma)
god mat och roliga spel står det på schemat.

Imorgon är det skola igen, nästsista grammatik lektionen. Måste komma ihåg att byta nummer med
några av tjejerna i klassen så man kan panikringa mitt i tentaplugget och rådfråga.
Det är ju lite tråkigt med lärarutbildningen på så vis, att det inte bildas en klass som håller ihop under två-tre år.
Men men... utbildningen känns helrätt! Så jag får vara nöjd med det jag har :)

Om (När) du lämnade mig nu

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag har rätt mycket med mig själv precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag har sagt att jag vill ha (??!)
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnade mig nu

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns (men vem?)

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu

---

Det får göra ont.
Jag får vara ledsen.
Det är väl det som är det värsta egentligen...

Det är inte mycket till motivation idag.
Men lektionerna vi skulle ha idag, blev inställda.
Jag är glad att jag för en gångs skull va inne o kollade min skolmejl, så
jag slapp åka dit i onödan. Så istället för högskolan blir det hemskolning.
Engelska på schemat...



buhu.. jag vill ha sommarlov!

Det känns lite som att det jag vill skriva om i bloggen, är för personligt.
Jag kommer inte ifrån alla mina tankar och känslor, men jag vill heller inte
skriva dem här. De tillhör liksom bara mig och utvalda godingar.

Det känns konstigt på något vis att skriva om allt annat, lägga ut bilder och
på något vis bara låtsas.
Det jag går igenom just nu är det värsta jag någonsin upplevt. Det är som en mardöm,
jag vill bara vakna och känna att det är borta.
Hur ska jag nånsin komma över Dig?
Jag har inte alls någon bra ide' för det. Jag överlever i stort sett nu bara, hur var det när man levde?
tre veckor har gått, jag ser lite ljus i tunneln, men det känns ändå långt bort.

Nu blev det personligt iallafall.
Men, ja det är ju min blogg och nej.. jag vet inte...

 


Dessa tre fina ringar  från Pandora valde jag ut i l lördags
när mamma och jag var en sväng på stan.
Jag fick ett presentkort från mormor när jag fyllde år och dessa
godingar blev altså resultatet av det kortet :)

Först var det tänkt att jag skulle välja en guldring, men förtillfället
använder jag mycket mer av min silver smycken och därför föll
valet på tre fina silver ringar istället för en mycket dyr guldring.

visst är de fina?! :)

I måndags började jag en ny specialiserings kurs, engelska.
Jag var ganska nervös innan, men nu är jag övertygad om att detta
kommer bli bästa kursen på läänge!

Vi har två lärare, bägge två är mycket bra.
Den ena är så rolig, hon använder verkligen hela ansiktet och så
många gester och kroppsspråk som möjligt när hon pratar.
Och så är hon sträng, vi får ABSOLUT inte prata, inte ens visa mellan varandra.
Idag var det några som viskade lite och då blängde hon på dem först ovh liksom vinkade
till dem att vara tysta. Sen när de tydligen inte hade fattat vinken och fortsatte prata kläcke hon ur
sig kommentaren - This is not at kindergarden!
hehe, klockrent tycker jag!

Jag tycker nämligen väldigt bra om att hon är ganska sträng och ordningssam, för det gör att jag
bryr mig om mitt skolarbete på ett helt annat sätt. Och dessutom är det ganska respektlöst att sitta
och småviska när någon föreläser, åtminstone när det är i ett klassrum och alla andra är tysta.
Ibland stör det ju oss andra också.
Nej, men jag är nöjd!

I natt sov jag bra! Första gången på länge.
Och jag har inte fällt en enda tår på hela dagen.
Men du finns i mina tankar -konstant.

Jag förstår egentligen inte, jag älskar dig och du älskar mig.
Vi saknar varandra och är ledsna för att vi är ifrån varandra.
Visst att vi nog inte ska slänga oss tillbaka igen, men det ska inte vara så här, hjärtat mitt.
Vi hör ihop. Inget jag gör är lika roligt längre.

Jag väntar ut dagarna.
Mår inte lika dåligt länge, vilket känns bra.
Jag vill så gärna veta hur det här kommer bli, blir det du och jag igen?
Är det skrivet i stjärnorna eller är detta vad vi får?

Vissa saker önskar jag vore ogjorda, men det går inte att ta tillbaka.
Ångra sig kan man, med det går inte att få det ogjort.
Men räcker det?

Det kan inte vara lätt för er som läser och som inte tillhör mina två utvalda godbitar och som vet allt
och som verkligen har satt ribban för vänskap. Det är i sådana här situationer eller omständigheter
som äkta vänner träder fram och visar sin rätta sida :)

FAN!
Jag mår inte bra, jag vill att detta ska försvinna.
Igår fick jag reda på en sak som totalknäckte mig.

Jag trodde jag kunde lita på dig, aldrig trodde jag att du
kunde såra mig såhär.
jag avskyr verkligen dig nu!


usch!

Det är verkligen sorg i hela mig.
Jag hoppas, åh vad jag hoppas att det kommer nånting riktigt riktigt bra ur detta.
Jag saknar dig så mycket, samtidigt som jag vet att vi behöver detta för att inte bli
alldeles galna på varandra.

Igår var jag i lägenheten och hos L, för att hämta kläder och lite grejjer.
Det kändes väldigt ledsamt, jag kände även inom mig hur ilskan var på väg att ta över.
Varför händer detta, vi förtjänar ju så mycket bättre?! Utan L, hade jag nog åkt därifrån
arg, men istället pratade vi med varandra. Det som vi alltid varit så bra på.
Jag låg i hans famn ett tag, det känns som att det är där jag hör hemma. Sen körde jag
tillbaka till Sölvesborg.

Och idag börjar en ny vecka.
Jag känner inte att jag har något att glädjas över, inget speciellt och utmärkande iaf.
Självklart är jag glad för att jag är frisk, har fina vänner och en underbar familj.
Men mitt fina och kärleksfulla förhållande till världens underbaraste kille, saknas stort!

Visst blir det bättre?
Visst mår man bättre sen?