kära dagbok....

Egentligen är det väl dumt att kalla det för mirakel, men idag kändes det som att
människor i Lund, vet hur man ska bete sig! (!)

Min underbara lillebror, har down syndrom.
Han gör precis vad som faller honom in, och det gör honom naturligtvis väldigt speciell och utmärkande.
Jag har alltid mer eller mindre upplevt att folk tittar snett när Ola och jag eller med hela familjen är ute o hittar på saker. Inte alltid naturligtvis.... men ofta!
När vi var på gran canaria för några år sedan, vad det såå stor skillnad på hur spanjorerna bemötte Ola
och hur svenskar (överlag) bemöter honom.

Så till vardagliga mirakel, som värmer mitt hjärta, idag var vi o shoppade i Lund. Mamma, jag och lillebror.
Han hörs, ja...  vi hörs! Så e det. Men på något sätt glömmer man bort alt annat och bara har så kul :) Vilket är underbart det med. På stadium var det en kille som jobbade där, som medans vi kollade på skor spelade han lite innabandy med Ola, han visade honom hur man åkte skateboard, och säkert mer. Han va så snäll o gullig mot honom!
På team sportia och på h&m var det också personer som var vänliga o snälla.

Ni som inte gör skillnad på folk o folk är underbara människor!
Det finns ingen skillnad, inte när det gäller värde.

För att förstå vad jag menar med att lillebror gör vad som faller honom in kan jag berätta
om en gång vi var o shoppade (igen).
En kvinna håller på att prova ut en klänning on ska ha.
Hon går ut ifrån provrummet för att visa sin väninna och se sig i en annan spegel.
Ola ser henne och uttrycker spontant och ärligt - åh söt!
Kvinnan, lite chockad, men glad - tack!
Där har ni min lillebror i ett nötskal.
Kan man annat än  ä l s k a  honom eller! ! !