kära dagbok....

åh, jag kan inte bara sluta tänka på det.
Tar det slut så oväntat eller är det jag som överdriver?

I förhållanden så är det väl mer eller mindre alltid så att en eller båda tar beslutet
om att "göra slut". Hur är det i vänskapsrelationer då? Rinner det ut i sanden då, eller
vad man ska säga. Varje gång jag går utanför dörrn, och typ ska gå in till stan, så tänker
jag alltid på den här historien, av nån anledning.

Jag har fått råden att inte bry mig. Att jag har och förtjäna bättre.
Att alla liksom inte passar ihop helt enkelt. Men det stör ändå....
jag ville ju bara vara ärli och säga som det var, jag ville inte dra
en nödlögn för att det skulle se bättre ut.

Det gör mig lite ledsen över att tänka på det
men å andra sidan kanske det ska känas så här ett
tag, tills jag funderat föärdigt. Så är det ju i kärleken oxå...
Inners inne, vet jag nog att hon oxå är ledsen över det hela.
Men jag tror inte det funkar ändå


Det är inte du, det är ...... ?