kära dagbok....

I natt sov jag bra! Första gången på länge.
Och jag har inte fällt en enda tår på hela dagen.
Men du finns i mina tankar -konstant.

Jag förstår egentligen inte, jag älskar dig och du älskar mig.
Vi saknar varandra och är ledsna för att vi är ifrån varandra.
Visst att vi nog inte ska slänga oss tillbaka igen, men det ska inte vara så här, hjärtat mitt.
Vi hör ihop. Inget jag gör är lika roligt längre.

Jag väntar ut dagarna.
Mår inte lika dåligt länge, vilket känns bra.
Jag vill så gärna veta hur det här kommer bli, blir det du och jag igen?
Är det skrivet i stjärnorna eller är detta vad vi får?

Vissa saker önskar jag vore ogjorda, men det går inte att ta tillbaka.
Ångra sig kan man, med det går inte att få det ogjort.
Men räcker det?

Det kan inte vara lätt för er som läser och som inte tillhör mina två utvalda godbitar och som vet allt
och som verkligen har satt ribban för vänskap. Det är i sådana här situationer eller omständigheter
som äkta vänner träder fram och visar sin rätta sida :)