kära dagbok....

Jag kom hem från malmö halv sex idag, mötte L på perrongen, sa hej, pussades och sa hejdå (!)
Han åkte med tåget jag hoppade av och begav sig hemhem en tur.
Nåja, väl hemma tänkte jag att jag ska ut o gå en runda. De va ändå ganska skönt väder tyckte jag, men när jag väl kom ut började det dugga och til slut böåste det rätt mycket. Tråkigt.... men jag gick på iaf.

Under tiden jag traskade runt, kom jag att tänka på att min mörkerrädsla sitter i ännu.
Trodde jag skulle växa ur den, men nää...
När det började skymma lite grann, tittade jag bakom rygen för at se att ingen gick bakom, oroväckande många gånger. Sen möter jag en kvinna/man (svårt att avgöra vilket det va) som hgav mig ett lite läskigt intryck. Mina tankar va typ jag är inte rädd, jag är inte rädd, se inte rädd ut nu, inte rädd! Tills jag passerat.
Sen va resten av vägen hem relativt ororlig, men jag mötte två hundar, vilket kändes bättre. Fast åandra sidan, har ju inte jag / vi någon hund, så det hjälper ju inte mig så mycket.

Väl hemma igen, och bakom låst dörr.... var allt frid och fröjd igen :)
Men huu för promenader i ensamhet efter skymning i fortsättningen.

Jag är även rädd för fåglar.
I helgen råkade jag slå L i magen för att jag skulle ta skydd, eftersom jag ansåg att fågeön i trädet brevid spanat in sig på att dyka rätt ner emot mig!
Och på perrongen på morgnarna brukar det gå runt massa duvor där. En morgon gick en duva efter mig så jag var tvungen att flytta mig till andra sidan "halv-väggen". 
Usch ja, fåglar är inga mysiga djur precis... och jag har inte ens sett filmen "Fåglarna"
Mamma avrådde mig. Tack Mamma!

Jag ska nog inte berätta allt jag är rädd för, då skulle jag nog framstå som .......